alvassnoveller

" 5,6,7,8." Jag rörde mig i takt till musiken, snurrade, hoppade, föll för att i sista sekund rädda mig själv från att slå i det mörka trägolvet. Jag fortsatte dansa i den stora salen, med stora fönster som vette mot en grön gård. ner på golvet, upp igen och sedan en piruett. Shasse´, hopp och still i fyra taktslag. utfall och hopp bakåt. Trippa, för att sedan slida på golvet och sluta. Musiken tystnade och jag granskade mig själv i den stora spegeln. Lagom lång och lagom smal. Lockigt, brunt hår uppsatt i en slarvig knut. De gröna ögonen nästan lös i halvdunklet. Jag tog min väska som låg i ena hörnet och gick in i omklädningsrummet. Jag bytte om till ett vitt, pösigt linne, en svart spetskjol och en massa smycken och släppte ut håret som nu var lockigare än någonsin. Sedan bättrade jag på sminket lite och tog väskan. Korridoren var full av folk och jag hade svårt att fatta att det fanns andra människor i den stora byggnaden, för i danssalen var det som att tiden stannade. jag öppnade mitt skåp och tog ut matteböckerna och kopplade in hörlurarna. Ed Sheeran sjöng och fick sorlet av hundratals andra elever att dämpas. " I wanna be drunk when I wake up, on the right side of the wrong bed." Jag gick osynlig in i klassrummet där Joselyn och hennes blonda kumpaner Amanda och Jennifer satt. De kastade bitchblickar efter mig och jag försökte att inte tänka på dem. Åh, jag hatar att ha matte utan Josefine, men hon har musiklektion, så jag får stå ut. Blä. Daniel kom in och jag försökte att göra mig så liten som möjligt, men såklart såg han mig i vicke fall. Fan.

"Vart fan tog du vägen efter engelskan?" frågade han ilsket. Man hörde tystnaden lägga sig i rummet.

"Gissa tre gånger?" svarade jag surt.

"Bildsalen eller danssalen?" Han satte sig ner på stolen brevid. Dubbelfan!

"Dans, jag jobbar på en ny koreografi till musikalen." sa jag och klistrade på ett fejkat leende.

han suckade och skakade på huvudet men lade ändå armen om mig. Med tanke på sättet han behandlat mig på sistone fick det mig att vilja spy. Som tur var kom läraren in och jag rätade på mig, vilket fick honom att ta bort armen. Halvvägs in i genomgången smög jag upp min mobil och började messa Josefine.

Jag ängnade bara en fjärdedel av min hjärna för att lösa ekvationerna i matteboken. x+3x-7y=? Hur fan ska jag kunna det?! Jag tog upp telefonen och såg att Josefine svarat.

Jag gav upp på matten och gick ut i den nu tomma korridoren. Jag förlorade mig åter i musiken och snurrade runt flera varv och ramlade nästan in på tjejtoan. Även där inne var det tomt så jag bara stod och tittade på mig själv tills klockan ringde då jag sprang tillbak till klassrummet, drog åt mig mina böcker och sprang vidare till cafeterian. I matkön stod en tjej med lång, honungsblont hår i svart, halv transparent skjorta och blåa jeans med ett par röda Converse och pratade med ett par andra tjejer. Josefine. Jag gick fram och la en hand på hennes axel. Hon snurrade runt och sprack upp i ett leende som visade ett par perfekta tänder.

"Hej Mi! Hur är det?" sa hon när hon släppt tagen om mig efter kramen jag fått. Jag log och ryckte på axlarna. Hon log ursäktande mot de andra och såg undrande på mig.

"Du har rätt, jag måste få ett slut på det! Snart. Men inte idag..." sa jag. Hon suckade och sa: "Varför vänta, tänk på det egentligen, varför går du inte bara fram och gör det?"

"Därför, att, vi har redan bråkat idag, så idag tänker jag inte." Som den fina vän hon var sa hon ingenting mer om honom under hela lunchen. Däremot pratade vi mycket om musikalen hon och jag repat de senaste månaderna och nu i Oktober var det premiär.

"Okej, så den allra sista koreografin till ditt solo på slutet är klart, och vi repar in det på drama lektionen efter min bild."

"Och min biologi." fyllde Josefine i. Vi pratade ända tills klockan ringde och vi skildes åt. Jag öppnade dörren till bildsalen och drog in lukten av färg. Jag tog en målrrock ifrån